För snart fyra år sedan skrev jag så här på min blogg om Elvira.

Jag längtar…
…efter att se henne sitta upp själv på en filt i trädgården.
…efter att höra henne krypa på golvet i vardagsrummet när jag lagar mat i köket.
…efter att höra henne säga pappa när jag kommer hem från jobbet på kvällen.
…efter att sova en hel natt, vakna och spendera en dag, en vecka, en månad tillsammans med henne utan att behöva gå ifrån henne en sekund.
…efter att se henne gripa tag i mammas kjol.
…efter att berätta för henne om vad allting är omkring henne, att få svara på tusen frågor efter varandra.
…efter att fira hennes födelsedagar och se henne öppna paketen och le.
…efter att laga mat tillsammans, att baka med hela familjen och se henne med mjöl i ansiktet doppa fingret i bunken med choklad.
…till den dag hon lär sig cykla på vår gata.
…till att få följa henne till hennes första dag i skolan.
…efter att bära upp henne när hon somnat i soffan framför TV’n, att få bära henne ur bilen när hon somnat i baksätet.
…efter att gå omkring på Tivoli med henne på mina axlar ätandes sockervadd i sommarsolen.
…att se henne springa mot farmor och farfar över gräset på landet.
…efter att få se henne springa ut på trappan när hon tar studenten om 18 år.
…efter att se henne växa upp, ta hand om henne så gott jag kan och alltid finnas vid hennes.

Idag. Jag har helt plötsligt två små flickor hemma. Och samma tankar kommer om minstingen, vår Majken.